Den 1 maj 2026 gick en av landets (och utlandets) starkaste röster för konstmusiken bort, alldeles för tidigt. Sedan 90-talet positionerade sig Andreas Engström som kritiker med djup kunskap om konstmusikens utveckling och i synnerhet dess bredd i både ljudande uttryck och genreöverskridande gestaltningar. Under sin långa period som redaktör för tidskriften Nutida Musik förde Andreas (också med god hjälp av Åsa Stjerna) in ljudkonsten och rumsliga gestaltningar som tidigare inte riktigt erkänts inom den mer ortodoxa konstmusikdiskussionen. Han hade en lika stadig blick på 1800-talets ”klassiska mästare” (epitet vi alla avskydde, till skillnad från dess musik) som den nutida frontlinjen globalt, alltså scener som inte längre var begränsade till den typiskt europeiska Darmstadt-termometern utan också utvecklingar i Asien, Latinamerika, Nordafrika. Som redaktör för Nutida Musik gjorde han uppmärksammade specialnummer om Östasien, Sydöstasien och Balkan. Det gjordes också en rad konceptuella temanummer om Natur, Röst, DIY, Minne.
Andreas var inte bara påläst och ständigt nyfiken på vad och hur andra länder fångar upp nya tongångar, han var en mästare på att skapa nätverk och korresponderade direkt med kritiker, tonsättare och konstnärer och fick på så sätt reda på vad som var på gång i det internationella konstmusiklivet. Lika duktig var han på att hitta rätt kritiker och recensenter att skriva utifrån sina specifika kompetenser. Flera av dem hade aldrig skrivit om musik tidigare. 2009-2014 var jag Andreas medredaktör för Nutida musik och det blev något av en rolig sport att headhunta nya röster, oväntade inslag och perspektiv. Vi ordnade också workshops och minikurser i musikkritik, som var lika stimulerande för oss som studenterna. Det fanns en övertygelse om att konstmusiken behövde språk i pluralis, inte blott en musikvetenskaplig eller akademisk fackprosa, även om den också ska finnas med. Rättare sagt: när konstmusiken breddas måste också dess språk bli rikare. Med det är inte bara språket. Blicken måste också bli vidare. Det finns inget dummare än att slå en gärdsgård runt en plätt av konventioner. Det kan knappast bli tydligare än i Andreas majestätiska sågning av tidskriften Axess nummer om ”Tonalitetens revansch” för femton år sedan. Här är det med en oförtäckt lust, humor och precision som Andreas sticker hål på den reaktionära lobbyn för ”tonal kontra atonal musik”. Efter att Andreas lämnade redaktörskapet för Nutida Musik fick han omedelbart ett erbjudande från Gisela Nauck att med fria händer ta över den tyska konstmusiktidskriften Positionen.
Det är med stor sorg jag konstaterar att denna fina, gåtfulla, kunniga, nyfikna Andreas Engström är borta. Det finns många minnen att dela med mig av, men starkast är nog det där vi tillsammans med fotografen och översättaren Öyvind Vågen tar oss till Färöarna 2011, för att fördjupa oss i det lilla örikets tonsättarkår. Andreas tog också med sig sin far på resan, som alltid drömt om att få besöka Färöarna. Det var dagar med konserter i vattenfyllda grottor, dödsföraktande bilfärder över trädlösa marker, får som betade i nära lodrät vinkel. En jakt på musik i ett direkt overkligt vackert landskap. Det var något av vardag för honom. Nu är Andreas Engström borta och musikkritiken har förlorat de två vokalerna A E.
Johan Redin
