Kulturrådet presenterade nyligen sitt fördelningsbeslut om verksamhetsbidrag till främjande organisationer inom musikområdet för 2026. Motiveringen lyder: ”mot bakgrund av det ökade kostnadsläget för arrangörer och för att stärka deras möjligheter att engagera och arvodera musiker på en professionell nivå i hela landet, har vissa omprioriteringar av medel gjorts till arrangörer i Kulturrådets budget 2026”. 650 000 kr tas från riksförbunden, motsvarande 21%.
Det riksförbund som drabbats hårdast är RANK, som ytterligare skärs med 100 000 kr ner till 430 000 kr för kommande verksamhetsår. Sedan 2023 har Kulturrådet kapat förbundet med sammanlagt 270 000 kr.
Kulturmyndigheten hälsar att de bland annat har beaktat riksförbundens medfinansiering och ”för att inte vara alltför beroende av staten bör samtliga aktörer som beviljas bidrag genom detta beslut sträva efter att bredda och stärka sin finansiering från andra källor”.
Detta är självklart ett hårt slag för RANK som inför 2026 – för övrigt året då förbundet fyller 25 år i ljudets tjänst – tvingas styra om verksamheten. Frågan är om det är uppförsbacke eller utförsbacke. Den dånande ironin i detta är det sarkastiska kravet på ”förnyelse och utveckling” som följer alla beslut om minskat anslag. För civilsamhällets initiativ kan det till slut bara formuleras enligt ett moment 22 eller en reglerande paradox. Gör mer för mindre. Har ni utvecklats? Gör ni framåtskridanden? Förbundet har istället skickats tillbaka till stödnivån för 2010.
Men vi ska inte knäckas så lätt. Ärmarna kavlas upp. Kaffebryggaren puttrar. Och någonstans i landet står en miljardär vid sitt fönster och räknar höstlöven som faller, och kanske känner han ett sakta stigande begär, att få sponsra gnissel ”på en professionell nivå”.